De mänskliga rättigheterna garanterar ett människovärdigt liv för alla, också i utvecklingsländerna. De mänskliga rättigheterna skapar också grunden för samhällets stabilitet och välmående.
De mänskliga rättigheterna i sitt nuvarande format baserar sig på FN:s människorättsdeklaration från år 1948. I den konstaterar att alla människor föds fria och jämlika till sitt värde och sina rättigheter. Ingen får heller diskrimineras på grund av ras, hudfärg, kön, religion eller ursprung.
I FN har man också instiftat människorättsavtal som är bindande för staterna. De två mest centrala är konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter.
Medborgerliga och politiska rättigheter är till exempel förbudet mot slaveri och tortyr, yttrandefrihet och mötesfrihet samt rätten till liv och privatliv.
De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna tryggar i sin tur rätten till jobb, en tillräcklig levnadsstandard, utbildning, hälsovårdsservice, boende, kultur och det egna språket.
Konventionerna kompletterar varandra. De mänskliga rättigheterna är universella, odelbara och beroende av varandra.
Största delen av staterna i världen har förbundit sig vid att följa FN:s människorättsavtal. I praktiken är det stor variation på hur väl de förverkligas.
Speciellt fattiga stater har inte förmågan att trygga sina medborgares grundrättigheter. Den absoluta fattigdomen är globalt sett det största enskilda människorättsproblemet.
Många stater begränsar också de politiska och medborgerliga rättigheterna, vilket förhindrar människor från att delta i utvecklandet av sitt samhälle.
Människorättskonventionerna lägger ändå ansvaret på staterna för att se till att de mänskliga rättigheterna förverkligas på deras område. Myndigheterna får inte med sin verksamhet bryta mot människors medborgerliga och politiska rättigheter. Att se till att de ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna förverkligas kräver också stödåtgärder av myndigheterna.
Till exempel förverkligas inte rätten till grundutbildning utan att staten eller kommunen grundar skolor, anställer lärare och producerar läromedel.
Att de mänskliga rättigheterna förverkligas eller om det sker brott mot dem är inte ett internt ärende för staten. Staten måste respektera, skydda och främja de mänskliga rättigheterna oberoende av landets politiska, ekonomiska och kulturella system.
Det internationella samfundet har rätt och plikt att ingripa i grova och långvariga brott mot de mänskliga rättigheterna. Det är också viktigt att de som bryter mot de mänskliga rättigheterna tvingas ta ansvar för sina gärningar.
De politiska och medborgerliga rättigheterna samt de ekonmiska, sociala och kulturella rättigheterna är individuella. Under de senaste åren har det internationella samfundet allt mer fäst uppmärksamhet också vid kollektiva mänskliga rättigheter.
Men hjälp av tilläggsavtal har man försökt trygga till exempel barns och funktionshindrades rättigheter samt skydda kvinnor från diskriminering. Ursprungsfolken har också sin egen människorättsdeklaration.
Man har också fört diskussioner om människors rätt till utveckling och rent vatten. Men någon enighet om avtal som är bindande för staterna har man inte nått.
Finlands utvecklingssamarbete är människorättsbaserat. Målet är att också de allra fattigaste ska känna till sina rättigheter och kunna försvara dem. På motsvarande sätt ska myndigheterna känna till och förverkliga sina människorättsförpliktelser.
Finland betonar kvinnors, barns, funktionshindrades, hivpositivas samt sexuella och könsminoriteters rättigheter. I centrum för utvecklingssamarbetet är också religiösa, etniska och språkliga minoriteters samt ursprungfolkens rättigheter.
De mänskliga rättigheterna baserar sig på tre dokument:
Kompletterande FN-avtal och tilläggskonventioner är bland andra:
Också Europarådet har stiftat flera människorättskonventioner. Förutom grundrättigheterna skyddar de bland annat nationella minoriteter och minoritetsspråk samt föbjuder tortyr och omänsklig behandling.
Fyra av fem stater i världen har förbundit sig vid att förverkliga åtminstone fyra människorättsavtal. Till exempel har alla världens stater utom Somalia och USA förbundit sig vid att följa konventionens om barnens rättigheter.
Den största utmaningen är att få staterna att förverkliga människorättsavtalen också i praktiken.
Källor:
• Utrikesministeriet
• Ihmisoikeudet.net
• FN-förbundet
