Mediekoncernernas makt begränsar det fria ordet i Chile. I Nepal lider yttrandefriheten av att kungen tog makten i sina händer under den långa konflikten. I och med fredsprocessen har yttrandefriheten också börjar må bättre.
Under Augusto Pinochets militärdiktatur tvingades medierna verka i exil och under jorden. Journalister förföljdes, arresterades, torterade och sattes i husarrest. Trots censuren och hotet om våld publicerade den modiga pressen nyheter som kritiserade Pinochets regim och offentliggjorde de grymheter som skedde under diktaturen.
Enligt professor Faride Zerán Chelechi från Chiles universitet är ett värre straff att inte få tala och skriva fritt om saker både för journalister och för de andra medborgarna än våld och döden.
Chile har återgått till demokratin för flera år sedan redan, och mätt med den latinamerikanska måttstocken har landets ansetts vara ett demokratins flaggskepp. Enligt Zerán lider Chile ändå fortfarande brist på en fri och mångsidig press. På grund av penningbrist har många små och självständiga medier tvingats upphöra med sin verksamhet. Kvar finns de stora mediekoncernerna som till exempel El Mercurio-Aguilar som äger Chiles största dagstidning El Mercurio. Företaget får över 70 procent av det stöd som staten delar ut för att stöda journalistiken, bland annat för journalistisk forskning. Det här får,enligt Zerán, tidningen att skriva positiva artiklar om den politiska eliten.
“Fortfarande talas det inte öppet om saker i Chile. Man tiger om svåra saker och alltför polemiska nyheter publiceras inte”, sade Zerán under ett seminarium om Chiles demokrati och yttrandefrihet som hölls i mars 2007. Enligt honom är Chila ändå ett land som vill utveckla sin demokrati, men den politiska eliten lider av en brist på vilja och en oförmögenhet att ändras. Enligt en undersökning gjorde på det chilenska USCH-universitetet anser 94 procent av chilenarna att det fortfarande finns stora orättvisor i landet (bland annat då det gäller inkomstfördelningen) och 78 procent säger att lagen favoriserar dem som sitter vid makten. “Den politiska eliten har inte kunnat svara på folkets behov vilket föder och upprätthåller ett djupt missnöje, inte ett välmående.”
Juan Pablo Cárdenas Squelle, som leder radion vid Chiles universitet och har vunnit det nationella journalistikpriset, anser att Chile fortfarande lever i ett slags utvecklingsskede för demokratin. Chiles demokrati är ung, bara 17 år gammal. Likaså levde landet under 17 år av diktatur.
Enligt Cárdenas finns det i princip pressfrihet i landet, men bristen på självständiga medier, korruptionen, nepotismen samt narkotikahandeln som trängt sig in i politiken gör att det inte skrivs om saker med deras rätta namn. Den offentliga och privata finansiering som medierna får berättas det inte heller öppet om, vilket ytterligare minskar utrymmet för det fria ordet.
Cárdenas verkade under diktaturen som chefredaktör för den underjordiska tidningen Análisis och därför greps han flera gånger, torterades och dömdes att leva över ett år i ett nattfängelse. De svåra upplevelserna tystade ändå inte honom utan fick honom att kämpa ännu hårdare för yttrandefriheten.
År 2006 låg Chile på plats 49 av 168 på Reportrar utan gränser-organisationens lista över pressfriheten i olika länder.
The Independent -tidningens pärm under demokratirörelsens tid i april 2006. Bild: Nick Veitch, Creative Commons -lisens.
I april 2006 var måttet rågat för nepaleserna: Människorna tog över gatorna i huvudstaden Katmandu under oppositionens ledning och med mediernas stöd. De gjorde upprör mot kung Gyanendras självsvåldiga regim. Folkrörelsen, som kallas aprilrevolutionen och som enade hela folket, hade en god orsak: ett år tidigare hade kungen avskedat landets regering och meddelat att han tar makten för tre år. Hundratals politiker, aktivister, journalister, studenter och jurister greps och medierna började övervakas mycket strikt. Yttrande- och mötesfrihetern samt många andra medborgerliga rättigheter, som var garanterade av grundlagen, hävdes.
Flera veckor av våldsamma demonstrationer ledde till resultat. Kung Gyanendra böjde sig för demokratirörelsens krav och gick med på att en nationalförsamling skulle grundas för att skriva en grundlag. Kungens maktbefogenheter beskars med hård hand och våren 2007 fick landet en ny regering där också den tidigare maoistgerillan var representerad.
Efter aprilrevolutionen och återgången till demokratin har yttrandefrihetsläget i Nepal klart förbättrats. Tidigare var det inte alls ovanligt att en armésoldat med vapen i hand övervakade journalisternas arbete på redaktionen. Såväl den av kungen styrda regeringen och armén samt maoistrebellerna förföljde journalisterna.
Journalisten Ghanashyam Ohjan, som jobbar på tidningen The Kathmandu Post, anser att landet nu officiellt har en fullständig pressfrihet som är garanterad i grundlagen, och som har utvidgats att gälla också radio- och tv-verksamheten. På internetsidan finns det ännu många brister. “Journalisterna kan kritisera kungen och ministrarna vilket man inte ens kunde drömma om under kungens självsvåldiga regim för ett år sedan”, konstaterade Ohja i en e-psotintervju i april 2007. “Det är också fritt fram att kritiserade maoisterna för att de har mördat tiotals journalister.”
Men så är det ändå bara i huvudstaden Katmandu. Enligt chefredaktören Narayan Wagle på landets största tidning på nepalesiska, Kantipur Daily, har förföljelsen av och hoten mot journalister samt det fysiska våldet mot dem fortsatt på landsbygden. Bakom dåden ligget så väl maoisterna, represententer för olika etniska grupper samt hindufundamentalister. “I Terain-området har journalister attackerats och hotats till livet”, säger Wagle. Också verksamheten för den av Wagle ledda tidningen har störts på vissa områden: vissa dagar har tidningarna bränts och journalister har fått stå ut med påtryckningar att publicera atiklar som främjar en viss grupps intressen. “För en månad sedan placerade hindufundamentalister en bomb på vår redaktion i Biratnagar efter att vi hade gett vårt stöd till parlamentets deklaration om sekularism.”
Ohja ser intressanta drag i läget för Nepals journalister. Tidigare protesterade journalisterna på gatorna för demokratin, mot diktaturen. Nu är de igen på gatorna men av en annan orsak. “Tidigare var demokratin den enda orsaken till journalisternas kamp. Nu kämpar journalisterna för sitt yrke och för sin yrkesutövning”, säger Ohja. De kräver bland annat ändringar i den förordning som handlar om journalisternas arbete och arbetsskydd. För tillfället ger förordningen tidningarnas och tv- och radio-kanalernas ägare fria händer att avskeda och anställa folk. “Journalisterna vill också (fritt) lyfta fram frågor om till exempel de etniska och marginella gruppernas problem.”
Demokratins återinförande syns enligt Ohja också genom att mediernas mångfald har ökat. “Nya tv-kanaler, som Sagarmatha Television och Avenues Television, är redo att börja sin verksamhet och det har också fötts flera nya radiokanaler och tidningar”, gläder sig Ohja.
Enligt honom har maoisternas närvaro i den nya regeringen klart förbättrat situationen både för den tryckta pressen och för tv- och radiojournalistiken. Den förra maoistgerillan Krishna Bahadur Mahara sitter som kommunikationsminister i övergångsregeringen och hans jobb är att försvara spridandet av yttrandefriheten til hela landet genom olika program, berättar Ohja. Wagle är ändå mer kritisk. Enligt honom har maoisterna inte reformerats tillräckligt för att de skulle vara trovärdiga försvarare av demokratin och yttrandefriheten.
År 2006 låg Nepal på plats 159 av 168 på Reportrar utan gränser-organisationens lista över pressfriheten i olika länder.
Katri Kaitainen (maailma.net)
